Startsidan

<< Tillbaka <<

För en brukad och bebodd skärgård

med rent vatten och rikt biologiskt liv

i ett väl hävdat och med ömsint omtanke

bebyggt kulturlandskap.

Gryts-Skanken

Medlemsblad för Gryts Skärvårdsförening

Grytsskankar, så kallades skärborna från Gryt av St Annae hankar, av
Tryserums trattar och av Ringarums vargar, men även av Roslagens kalvar.

Ingen människa är en ö!

 

Den engelske 1600-talsfilosofen John Donne myntade rubrikens visdomsord: "No man is an island." Han citeras ganska ofta i dessa dagar. Kanske därför att vi börjar se oroande följder av den superliberalism och den egotrippade individualism som uppkommit som en begriplig men överdriven reaktion mot socialism av både nationell och internationell ambition. Pendeln har som ofta svängt för långt efter det liberalismen segrat.

I den svenska bonde och skärgårdskulturen fanns jordnära erfarenheter bortom luftiga ideologier. Den skärbo som intresserar oss måste taga eget ansvar och samtidigt verka i ett vardagligt och kollektivt samband.

En gång var det inom byalaget som man måste samsas, hur osams Per Persa och Jan Ersa än var. I den oskiftade och ännu levande Harstenabyn fanns t ex i min ungdom kända osämjor och släktmotsättningar, men i Sandgärdsslåttern gick man sida vid sida med lie och räfsa.

 

I bådökan rodde man sin åra och på själbådan svingade man sin själknop rygg vid rygg. När bådökan skulle smörjas med svarttjära i botten, fick vän och fiende hugga tag i samma "rende" för att vända henne. Individualismen balanserades av kravet på kollektivt samarbete.

När byalagen förlorade mycket, men ej all sin betydelse, genom laga skiftets individualitetsbefordrande bysplittring, så fanns dock samarbetsvanan länge kvar. Den underlättade för bönder och skärbor att bilda starka producentkooperativ. LRF samhället, med underavdelningar, är än i dag ett av landets starkaste och mest framgångsrika kollektiv med stor förmåga att påverka samhället.

Ändå är medlemmarna en liten och minskande del av befolkningen. Samarbetsförmågan har ej hindrat bönder och kvarvarande skärbor från att även upprätthålla en anda av självständighet i dagens egendomligt konformistiska och samtidigt egotrippade trendsamhälle.

Ett miniexempel på samarbete är det av oss stödda Betesprojektet Skärvård i Gryt. Det bygger på att tre brukare med individuella affärsidéer och individuella ansvar samarbetar som vårdare av Gryts Skärgårds norra skärlag.

Då alla tre är brukare av arrenderad egendom, måste även de tre ägarna samarbeta med brukarna och inbördes. Rådande marknadssituation gör det även nödvändigt att samspela med myndigheter från EU till Valdemarsviks kommun samt med oberoende finansiärer från Naturvårdsverket och Världsnaturfonden WWF, till ett stort antal engagerade och generösa, privata bidragsgivare. Man kan säga att inte heller detta projekt är en ö.

Samarbetet mellan ägare och brukare bygger broar över resterna av den opraktiska och onödiga gräns mellan öbor och utbor, som tyvärr odlats på sina håll och som vår förening och många av dess föregångare bland generationer av medvetna skärvårdare alltid försökt bekämpa!

Den viktigaste insatsen i denna kamp torde ha varit de personliga relationer som visat öbor att 08:or och liknande nykomlingar faktiskt kan vara ganska hyggligt folk. Det omvända har det aldrig varit någon grupp som betvivlat. Viktigt har även varit medvetna ansträngningar till anpassning från många av dem som kommit in i skärgårdssamhället utifrån. Ett antal utombys ägare har sedan mitten av förra seklet närmat sig skärgårdssamhället med respekt, och med ambition att anpassa sig till den rådande kulturen och till skärbornas villkor. Det har funnits tecken på att den gamla motsättningen mellan utbor och skärbor minskat.

Balansen är dock känslig och det behövs blott att en eller annan okänsligt egotrippad utbo agerar utan förståelse för de sociala och kulturella sammanhangen, för att de positiva utbornas och ägarnas insatser skall raseras. Det krävs rimlig förmåga att lära sig förstå samarbets och ägareförhållanden i skärgårdsbyarna och insikt om att ägarna behöver brukare som kan vårda utbornas ägor. I en skärgård där över 80 % av hemmannen är utboägda blir det inte mycket kvar av en levande och vacker skärgård utan bofasta brukare och de måste få samspela med ägare som förstår detta.

Att äga ett skärhemman är att ta på sig ett ansvar för skärgården och gentemot omvärlden! För inget hemman och ingen tomt är en ö och ingen ägare borde agera som om han/hon vore det.

Per Gräslund

 

Artiklar publicerade i Gryts-Skanken Nr 2 December 2004

 

2006-01-08: Byggnadskultur: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Betesprojektet: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kerstins grav på Gräsmarö: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Främmande fåglar: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Brev från Viking Olsson: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sommarminnen 2004: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Kommunplanering: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Händelser i Grytsbygden: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Ett svunnet skärgårdsliv: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Sent i oktober: Läs berättelsen här.
2006-01-08: Nisse på Sumpen: Läs berättelsen här.