Sockenföreningens styrelse
Sockenföreningens styrelse:Tom Gräslund, Johan Gustafsson, Royne Andersson, Carin Söderling, Lilian Dahlgen samt Staffan Dalin. Göran Löfsved saknas på bilden.
Fortsatt presentation av styrelsen från förra numret av Grytsbladet.
Lilian Dahlgren har verkat i föreningen något år. Hon bor i Snäckvarp D-området med sin man Bo. Hon är inflyttad från Norrköping, jobbade tidigare på SOS-alarm, numera pensionär.
Tom Gräslund (suppleant) är född och uppvuxen i Stockholm men har sina rötter på Gräsmarö. Bor i Gryt sedan ett antal år med hustrun Agneta och de vistas mycket i sitt hus på Bondekrok även om deras permanenta hem är mitt i Gryt. Tom är sjukpensionär men driver sitt företag med hjälp av sonen.
Royne Andersson är en s.k. riktig Grytsbo, född i Valdemarsvik men uppvuxen på Kättilö . Royne bor mitt i hjärtat av Gryt med hustru Marie, två söner och en dotter. Han är skeppare på Fyrskär som bedriver skärgårdstrafik här i skärgården. Företaget engagerar hela familjen. Fritid har han knappt tid med, men var en hejare på bugg i sin ungdoms dagar sägs det. Royne sköter bl.a Gryts fotbollsplan med gräsklippning och spolning av isbanan.
Göran Löfsved (suppleant) bor på Snäckudden och gift med Yvonne, han ägnar sina dagar mest till att sälja bussresor för Ringarums buss. Han är uppvuxen i Gusum, men bor sedan 2005 i Fyrudden. Göran håller koll på vad som händer i Gryt och Valdemarsvik. En eldsjäl, är ett lindrigt ord för Göran. Hans intresse är föreningslivet och kommunens utveckling. Han tränar mycket och är en vinterbadare. Gillar dessutom att resa både i Sverige och övriga Europa.
Just nu på bordet hos Sockenföreningen.
- Vad händer med den byggnad som tidigare var Gryts daghem?
- Ämtö stugby, kontraktet uppsagt av tidigare arrendator. Stugorna är i stort behov av renovering samt röjning av sly.
- Sockenföreningen står för Grytsportalen, som har fått ny hemsida under hösten.
- Skärgårdslinjen och sälsafari.
- Skärgårdsutvecklingen och utbyggnad av Fyruddens hamn.
- Trafiken i Gryt, gång och cykelbanor i Gryts samhälle.
- Borttagning av rishögar i Gryt, samt allmän städning
Hembygdsföreningen
Gryts Hembygdsförenings höstvandring
Söndagen den fjärde september, i strålande solsken och ljum vind, arrangerades den årliga höstvandringen av Gryts Hembygdsförening. I år var den förlagd till Fredriksnäs. Familjen Nilsson hälsade oss alla välkomna till Fredriksnäs. Vandringen började vid det som en gång varit mejeri, Anna Nilsson berättade om vem som bott där tidigare och vem som bor där nu.
Vi fortsatte genom fruktträdgården mot det stora huset där Anna och Arne Nilsson berättade om gårdens historia, husets utseende i tiden. Från början var huset i ett plan, men man byggde på ytterligare en våning för ett par hundra år sedan.
Därefter framkom vi till en torkbod för växter, där fanns en tid en konsumaffär. Arne berättade att här inkvarterades militärer under andra världskriget.
Vi gick vidare till Orangeriet, där vi fick smaka av de gröna vindruvorna från vinstockar som troligen planterats på gården för flera hundra år sedan. Vandringen fortsatte mot Lövhagen, på vägen dit stannar vi till och låter Arne berätta.
Här ser ni var Bosjocke bodde med sin Amanda kavaj, som hans kärlek hette, hon var bara där under den varma årstiden. Annars bodde hon på ålderdomshemmet. Bosjocke föddes som Johan Fredrik Johansson på Engelholm, det gränsar sjövägen mot Fredriksnäs. Han fick bo hyresfritt, här i den enkla jordkulan om han lovade att inte jaga eller fiska på Fredriksnäs. O nej, sa Bosjocke, jagar det gör jag hos bror min på Engelholm.
Efter en stund var vi framme vid det vackra Lövhagen, där vi avnjöt vår medhavda matsäck i det fortsatt vackra och varma vädret. Arne berättade om vila som bott i Lövhagen under senare tid.
Här blickar vi ut över Strandviken, på andra stranden möter Sankt Anna socken med Ropsholmen som närmast.
När vi ätit vår matsäck och njutit av den vackra utsikten, vandrade vi tillbaka till Fredriksnäs. Där får vi bese det hus som tidigare var en kvarn, vidare upp mot smedjan där vi passerar ett par boningshus och där avslutar vi också vår höstvandring 2009.
Ett stort tack till familjen Nilsson för guidning framfördes och de fick en varma applåd av de 45 personer som deltog i vandringen.
Erik Lundberg
Nya Grytsbor.
Grytsbladet ber att få hälsa alla nya Grytsbor välkomna till Gryts socken.
Stellan Måwe, tidigare från Stockholm, är numera Grytsbo och bor på Snäckuddevägen. Där har också numera Anna och Johan Nilsson sitt permanentboende efter att ha veckopendlat mellan Gryt och Stockholm i några år.
Jan och Barbara Andersson flyttade in, för dem, i nytt hus på Fyrbacken. Efter att ha letat ett tag, fann de det hus de länge drömt om. De bodde tidigare i Åby.
Birgit och Magnus Höjer bor egentligen i Norrköping, men är även Grytsbor i sitt nyinköpta hus mitt i Gryt.
Margareta och Ingemar Adolfsson, tidigare sommarboende men numera fastboende på Gammelängsvägen i Snäckevarp. De kommer tidigare från Linköping.
Känner du någon, eller är du själv ny i Gryt? Kontakta Grytsbladet så ska vi berätta
Föreläsningsföreningen
Gryts Föreläsningsförening är med all säkerhet Gryts äldsta, idag existerande förening. Den bildades 1922 för ”Kunskap och nöje”. Föreningen ingår i Östergötlands Bildningsförbund och man bedriver sina föreläsningar numera i Gryts Bygdegård. Tidigare var Ordenshuset platsen för föreläsningarna. Föreningens motto är att erbjuda sina lyssnare intressanta föreläsare, så att utbudet ska bli så brett som möjligt. Föreläsningarna ska också bidra både som bildnings– och underhållningsform. För en billig penning får man underhållande och lärorika kvällar.
Magnus Höjer tog oss tillbaka till 60-70-talet
Det var Magnus Höjer som fick inleda höstens förläsning i Gryts Bygdegård. Med en nästa publikfylld lokal kåserade han och visade film från Valdemarsvik och Gryts skärgård. Många fick nog känslan av att det kanske var bättre förr, när tågen stannade i ”Vika”, när fiskarnas nät och trålar var fulla av fisk. Och där man trodde på en växande framtid
Stefan Hammenbeck berättade för oss om Paris rika konsthistoria.
Stefan Hammenbeck är en mycket påläst och engagerande föreläsare. Han visar att om konst finns det mycket att berätta om och inte alls behöver vara tråkigt. Kvällens åhörare fick en givande och underhållande kväll.
Johan Birath fängslade oss i Kriminalfall i Östergötland
Få personer kan berätta så levande historier på så kort tid, stående utan manus som Johan Birath. På den bredaste östgötska vandrade hans kåseri från nutid och tillbaka till 17-18-talet. Det mesta kan läsas i hans böcker, men han svävade ut och berätta de mest otroliga historierna om hur det kunde att vara kriminell och hur hårt man kunde straffas förr i tiden. Vi som var där, fick många glada skratt.
Lenas Drängar fyllde Bygdegården med sina underbara toner.
En musikalisk resa från Bellman till Taube bjöd Lena med sina Drängar oss på, som avslutning av Föreläsningsföreningens höstprogram. 35 personer kom för att lyssna och sjöng med.
Vi tackar alla som gästat våra Föreläsningskvällar under hösten och välkomna i vår.
Skärvårdsföreningen
GRÖNSÖ ÄNG.
Ett sällsynt men ännu levande exempel på svensk kultur med stort framtidsvärde och rötter i vår forntid.
Man har bett mig skriva om Grönsö äng. Det kan bero på Peter Gerdehags TV-dokumentär om ”Den vackraste ön”. Den ön finns egentligen bara i Peters fantastiska öga och magiska kamera samt i hans hjärta som klappar varmt för bondelandskapet. Men det mesta filmandet skedde faktiskt i Grönsö äng.
I ängen tog bonden och skärbon det hö och mycket av det löv som hans djur behövde för att överleva vintern. Ängsbruket började under järnåldern, då klimatförsämringen tvingade till vinterstallning av djuren. Det upphörde då bonden övergick till att odla gräs på de åkrar där förr bara säd och rotfrukter fått plats. Ängen odlades samtidigt till åker. Nu finns bara spillror kvar och det mesta som kallas äng är vallar, betesmarker eller gräsmattor. Ängen är således jordbruksmark precis som åkern.
När min pappa och mamma Helge och Karin Gräslund köpte den ena gården på Grönsö 1937 var ängsslåttern fortfarande en del av boskapsskötseln, liksom lövhackningen i äng och hage (hamling) och holmbärgningen av hö på skären.
Som nya ägare av så småningom hela ön var mina föräldrars ambition att stadsboägandet inte skulle få förstöra skärgårdskulturen mer än det tyvärr oundvikliga, när ön blev obebodd vintertid. Bofasta brukare till öns magra små hemman stod inte att uppbringa. Kulturens upprätthållande berodde av oss själva och gör så än. Ängsbrukets årscykel består av röjning på våren (lövräfsning mm dvs. det som gotlänningarna kallar fagning) , slåtter och höbärgning i juli samt efterbete med kreatur från slutet av juli till slutet av september. Trädesläggning kan även behövas.
Svårare är det inte, men arbetskrävande, särskilt om lövängen är en ekäng som vår. Att varje vår räfsa bort eklöv från en stor del av 3 ½ hektar äng och hålla efter sly kräver sin man och sin kvinna. Vi vårdar vår äng på det sätt som våra företrädare gjorde och som vi lärde oss av familjen Kjellström. Lagårdens värdefulla gödsel räckte bara till åkern. Ängen fick bli ogödslad och mager. Blomsterprakten beror av magerhållningen och uteblir om man gödslar.
Lönen för mödan är vetskapen att vi vårdar ett kulturarv, så att efterkommande kan ta över det och glädjas över blomsterprakt och landskap precis som vi. Då utvecklar vi även en biologisk mångfald vars värde för framtiden kan vara oändligt. Att vi därigenom tycker oss hedra mor och far och en lång rad av förfäder i skärgården ökar glädjen.
Våren är ängens största tid. Våg efter våg av blomningar går över ängen från den första blåsippan, via vitsippehavet och gullviveförgyllningen, som lyser ända ut på fjärden, till de gulröda svepen av Adam och Eva under björkarnas himlastormande lövkvastar och så småningom under ekarnas, hässlernas och alla de andra trädens skira grönskor fram till nattviol, tjärblomster och farligt förledande gulmåra samt slutligen höskallra och slåtter. Om inte det ger lön för mödan så säg!
Den slagna ängen med hö på slaget som vänds och torkas och fröar av sig till kommande återväxt ger en skön känsla av fullbordan och framtidstro som inte heller är dålig.
Vår äng ingår i ett landskap, i en kultur och dess välfärd beror av enskilda människor och deras värderingar. En enda äng eller en enda Stockholmsfamilj räddar inget kulturlandskap eller den biologiska mångfalden. Skärgårdens kulturlandskap och dess framtid ställer krav på mångas insatser. Det viktigaste som dagens ägare, brukare, turistföretagare, politiker i kommun och landsting samt i riksdag, regering och EU kan åstadkomma är att hålla bruket av stuga, ladugård, åker, äng, hage, skogsbete och -bruk i gång, men även skärgårds- och kustfiske samt jakt. Det klarar man inte utan fastboende, brukande skärbor. Dessa är skärgårdens viktigaste biologiska varelser. Minst lika skyddsvärda som örnen och sälen. Samma skärbor är även den ingrediens som behövs för att nya näringar som turism och service i olika former skall utvecklas väl och komma skärgården till nytta.
Att så mycket kulturlandskap, så mycket orörda stränder, så mycket välbevarad bebyggelse och så mycket brukade och hävdade hemman finns kvar i Gryt beror i hög grad på framåtsyftande insatser av ett begränsat antal ägare. Se själv när ni far runt i skärgården.
På Håskö där Göran Andersson gör en enastående kulturgärning är kanske pärla nummer ett.
Men även på Emtö, Bondekrok, Gräsmarö, Kråkmarö, Fångö och Kättilö har några ägare med eget arbete eller med hjälp av brukande arrendatorer hållit stora delar av hävden igång, samtidigt som de ej utnyttjat sina möjligheter till att exploatera stränder, bergknallar och åkrar till tomtförsäljning och bebyggelse. I stället har bland andra t ex familjerna Ridderstad och Ångström/Larsson på Fångö, von Grothusen på Kättilö, Cornells i Bondekrok, Gräslund i Gräsmarö, Ledin i Kråkmarö, Heijne i Björkskär arrenderat ut land- och sjöägor till lokala brukare. Samma andas barn är de insatser som en gång gjordes av familjerna Sköld på Ytterö och Pauli/Ridderstad på Fångö och Innerö och som möjliggjort att hela den s k Kråkmaröudden är bevarad orörd till friluftslivets och allas vår glädje. Kärnan i dessa insatser har sin grund i en mindre ägare- och umgängeskrets i skärgårdens norra del, där en värderingsgemenskap kring skärgårdskulturen odlats och där eldsjälar verkat i flera generationer. På Bokö i söder bevarade skådespelaren Gunnar Sjöberg en gård som Naturvårdsverket haft klokheten köpa och bruka som ett föredöme. I samma trakt vårdade familjen Bewe Breviksnäs stränder och öar och vården fortsätts av familjen Hamrén Larsson. I norr gjorde och gör familjen Nilsson på Fredriksnäs samma nytta. Den lokala skärvården har varit och är ägare- och brukareberoende d v s den hänger på enskilda människors värderingar. Även politiker är ju människor…
Man må även erinra sig att kommunen hittills tillämpat strandskyddet och bygglagen så varsamt och ändå bestämt att landskapet behållit mycket av sin friska sälta. Det gör att man kan färdas miltals i Gryt med en känsla av att fara längs stränder som ser ut som de gjort sedan urminnes tid. Det är en oplanerad men viktig sida av strandskyddet. För framtiden är stränderna därigenom tillgängliga för seglare, kanotister och alla riktiga skärgårdsälskare och kan ge grund för en unik kvalitetsturism om Gryts turistentreprenörer förstår allas vårt och sitt eget bästa.
Man får hoppas att hittillsvarande värderingar och generositet mot miljön kan leva vidare i kommande generationer av ägare, entreprenörer och politiker.
Det är t ex genom min bror Lasses donation till Världsnaturfonden WWF:s Skärvårdsfond som det varit möjligt att förse brukarna och deras kritter i Kättilö, Bodalen på Fångö och på Gräsmarö med moderna ladugårdar och skärgårdens holmar med bete . Den förestående stora upprustningen av Harstenas ängsholme, Sandgärde möjliggöres genom anslag från samma skärgårdsälskares fond. Det är fritt fram för andra att följa i Lasses fotspår. Framtiden beror av oss. Det vet Gryts Skärvårdsförening.
Per Gräslund
Lorna och Ian fann sitt sommarboende mitt i hjärtat av Gryt.
Man kan ju ställa sig frågan, varför man väljer att köpa ett hus i Sverige och dessutom i Gryt, när man bor i Skottland i vanliga fall. Lorna och Ian köpte sitt drömhus mitt i hjärtat av Gryt. Läs deras berättelse här:
I England drömmer många om att ha en sommarstuga i Spanien eller Frankrike. Det finns många tidskrifter och TV-program om detta och ofta läser man artiklar om folk som hittat sitt drömhem i dessa länder. Vi, däremot hade alltid drömt om att äga ett fritidshus i Sverige. Vi har rest och arbetat i många länder jorden runt, men landet vi tycker mest om är Sverige. Vi kan inte förstå varför man hör så litet talas om Sverige i England. Det finns en person som regelbundet skriver i en av de brittiska dagstidningarna om hur underbart Sverige är. Han är kanadensare, men har en sommarstuga i Stockholms skärgård. Han är också redaktör på Monocle, en internationell specialtidskrift som bl.a. diskuterar bästa designidéer, som inte oförväntat är från Sverige. Men i övrigt hör man väldigt lite om Sverige. Min man kommer från början från Australien, medan jag är skotska, Vi bor i Edinburgh med våra fyra barn. Tre tonåringar och en tvååring. Ian är professor i hjärnkirurgi, Lorna jurist till yrket hemma i Skottland.
För flera år sedan beslöt vi att se om vi kunde fullfölja vår dröm. Vi började med att se på stugor omkring Omberg vid Vättern, men bestämde att ett bättre val vore att hitta ett hus vid kusten. Det var inte särskilt lätt att leta efter hus, eftersom de ofta säljs mycket snabbt och när vi kom fram till Sverige fick vi höra att vi just gått miste om huset. Det tog oss därför inte lång tid att förstå att vi måste bestämma oss snabbt och till slut lyckades vi köpa en underbar fastighet här i Gryt.
Vi hade hört sägas att det var långrandigt och komplicerat att köpa hus i Sverige, men det är inte varit så i vårt fall. Jämfört med systemet i Skottland var det snabbt, rättvist, öppet och vår fastighetsmäklare var både hjälpsam och proffsig.
Vår dröm blev verklighet och vi äger nu ett underbart hus i Gryt. Vi kan knappast tro att vår lycka blev sann. Visst har det varit jobbigt att måla och reparera huset och få ordning på trädgården, men att göra det i Gryt verkade inte så besvärligt.
Vi var besvikna när färjan mellan Göteborg och England slutade gå för ett par år sedan. Barnen var särskilt förtjusta i båtresan och för oss var det 26 timmars avkoppling då vi varvade ned innan semestern började. Det har dock blivit lättare och snabbare att ta sig till huset med direktflyg i år från Edinburgh till Skavsta, vilket tar oss ungefär samma tid som att hälsa på bekanta i London. Så vi kan inte klaga.
Vi har tillbringat nästan alla våra långhelger i Sverige de senaste 10 åren och numera i Gryt. Lorna tillsammans med barnen tillbringat så gott som hela sommaren här och Ian kommer hit så ofta han kan. För utom sommaren tillbringar vi allt från några dagar till 4-6 veckor här. Fasaden har i år bytts ut, det finns alltid reparationer att göra när vi är i huset. I nuläget är det inte aktuellt att bosätta sig för gott här,
Vi har ofta läst i bl.a. Grytsbladet om Gryts underbara miljö och hur detta gör Gryt till ett så speciellt ställe. Vi håller absolut med om det. Gryt är ett mycket vackert område med en h
Vi har ofta läst i bl.a. Grytsbladet om Gryts underbara miljö och hur detta gör Gryt till ett så speciellt ställe. Vi håller absolut med om det. Gryt är ett mycket vackert område med en helt fantastisk natur och vi älskar att komma hit och koppla av och njuta av friheten. Men det som gjort Gryt så fint för oss är gemenskapen med andra som bor här. Det finns nu för tiden inte många platser där man känner en riktig samhällsanda. Men det har vi känt av i Gryt. Trots att vi inte är svenskar har folk varit otroligt vänliga och välkomnande, hjälpt oss upptäcka mer om trakten, för att inte tala om att hjälpa oss med en del enkla praktiska problem om hur allt fungerar i huset! Och var i världen skulle man kunna komma till sitt semesterhem och upptäcka att någon satt upp en vacker julkrans på dörren eller lämnat en korg svamp eller klippt gräset?
Lorna Balfour och Ian Whittle
Vardagshjältar
Dom jobbar i det tysta medan du sover sött på kudden.
Har du någonsin tänkt på hur frustrerad man blir när brevlådan är tom på morgonen när man ska hämta morgontidningen? Skänker du möjligen också då en vänlig tanke till tidningsbuden, varje morgon när du ser att tidningen finns på plats, så du får läsa lite nyheter över morgonkaffet? Funderar du på hur den kom till lådan i rätt tid, trots att det kanske är snöstorm ute? Eller är det något du tar för givet?
Våra tidningsbud stiger upp sex dagar i veckan, redan klockan 02.00, för att köra de 14 milen runt om i Gryt med omnejd för att tidningen ska vara hos dig långt innan du vaknar! Redan vid Vångsten börjar den långa resan för att dela ut 7 olika sorters dagspress, dessutom delar de ut 10 andra veckotidningar olika dagar i veckan! Man undrar HUR kan de ha koll på vem som ska ha vad? Och det blir mycket sällan fel!
Vägen till Gryt är inte spikrak för ett tidningsbud, det blir många sidospår på smala grusvägar. På vintern är vägarna sällan plogade, och det händer att de sitter fast i någon snödriva och måste ut och skotta sig fram. Småvägar är ofta glashala för den lilla gula postbilen. På vår, sommar och höst är faran för vilt ännu större i gryningstid. Tidningsbuden har nog sett mer vilda djur än någon annan här i Gryt, som de hela tiden måste ha stor uppmärksamhet på och runt vägen. De ser också saker längs sin färdväg som inte är som det ska, t.ex människor som inte är på rätt plats och kanske är ute för att stjäla. De upptäcker även djur som inte är på rätt sida staketet, och de ser om det brinner någonstans.
Det går fort stundtals, det är inte alltid den lilla bilen håller runt hela turen. Vad gör man mitt i natten med t.ex. en punktering? När det är kolsvart ute, eller regnet står som spön i backen? Man får helt enkelt väcka upp den sin äkta hälft, som snällt får åka ut och hjälpa till, för att tidningarna ska ut i tid. Och du ska bli nöjd.
Vad ska man då tänka på för att underlätta för tidningsbuden/posten?
- ·Se till att din postlåda är lättillgänglig, skotta undan snö och ställ inga föremål framför.
- ·Om det finns flera lådor, se till att de kommer i nummerordning på din gata.
- ·Visa respekt och förståelse, det finns en människa som gör sitt jobb på bästa sätt.
- ·Underlätta genom att vara positiv för den fina service du får.
- ·Skänk en vacker tanke, där i din sköna säng, att tidningen inte kommer i lådan av sig själv.
Grytsbladet vill skicka ett stort tack till de som förser oss med våra tidningar, som gör att våra dagar börjar bra. För många av oss, ett sätt att få veta vad som händer i världen.
En helt vanlig dag för Fanny som bor ute i Gryts skärgård.
Den här berättelsen handlar om lilla Fanny 6 år som just startat sin skolgång. Hon går just nu i förskoleklass i Gryts skola. Hon som så många andra barn såg fram mot att få börja skolan och bli stor. Hennes skolgång är inte som alla andras, hon bor nämligen på Fångö med sina mamma och pappa och syskonen Julia 15 och Måns 12 år. De har också en massa djur förstås.
Fannys dag startar redan klockan sex på morgonen med frukost. Med fyrhjuling tar hon sig till bryggan, för fem i sju kommer skolbåten och hämtar, för att köra henne och de andra barnen från andra öar, totalt 13 barn, till Fyrudden. Där väntar skolskjuten per bil till Gryts skola eller som för de äldre, med buss till Valdemarsvik. Fem dagar i veckan. Skoldagen är slut halv tre, och då är det läxor som gäller. Ofta är det mörkt när hon åker hemifrån och mörkt när hon kommer hem.
När man är barn och bor på en ö är man ju beroende av närvarande föräldrar, som ställer upp och skjutsar –per båt. För de barn som bor öarna har samma behov av kamrater och aktiviteter som andra barn. Som t.ex. Julia som tar sånglektioner i Norrköping och Måns som tränar fotboll ett par gånger i veckan. Julia klarar själv att ta sig till Fyrudden med båt, men ofta är det mamma och pappa som kör sina barn. Som tur är har vi fortfarande busslinjer hit, så det kan underlätta för dem att ta sig till Valdemarsvik och Norrköping.
För de barn som bor ute på öarna är kompisar inte att ta för givet inom räckhåll, men de lär sig ofta att hitta på egna metoder att leka, där djuren har stor betydelse. Barn som hittar egna lekar har ofta stor fantasiförmåga och blir därmed också mer ”självgående”. På Fångö bor totalt 6 barn i olika åldrar. På Håskö finns tre, två på Kättilö, ett skolbarn på Harstena och ett på Gräsmarö. På Gräsmarö kommer barnantalet att öka med tre varav två är skolbarn. Några mindre barn finns också på Harstena och Gräsmarö, så framtiden ser ganska ljus ut för Gryts skola.
Kontentan av detta är att det finns inget annat alternativ än att fortsätta att driva skolan i Gryt. Hur lång skulle Fannys skoldag så vara om hon skulle få åka ytterligare 2 mil för att lära sig räkna och skriva? Vad kan man begära av en sexåring? Ska vi ha en levande skärgård med barn, så måste vi se till att deras skoldagar blir så korta som möjligt för att de ska kunna bo kvar på öarna. Det vill Fanny, och det vill vi som vill ha skolan kvar. För utan skolan, finns heller ingen möjlighet för de som skulle vilja bosätta sig på öarna.