Startsidan

Torskens öde är vårt

Världens största torskfiske bedrevs i ca fyra hundra år utanför Nova Scotia i östra Kanada. Beståndet betraktades som oändligt. Omkring 1990 upphörde fisket. Det lönade sig inte längre för beståndet var praktiskt sett slut. Inte på grund av sjukdomar eller problem med vattenmiljön utan av att fiskare från Amerika och Europa med ”effektiva och moderna” jättetrålare hade fiskat slut. I östra Kanada förlorade tiotusentals fiskare med familjer sin försörjning. Efter snart tjugo år har beståndet av torsk inte återhämtat sig.

 

I Skagerack och Kattegatt är torskbestånden spillror av sin tidigare mäktighet. I Östersjön har inte de fiskande nationerna lyckats upprätthålla ett torskfiske som är biologiskt hållbart. Bestånden hotas av både tillåtet och olagligt fiske. Bristen på saltvatten och syre gör att reproduktionen går trögt med enstaka toppar, då vatten från Kattegatt då och då kommer in. Rör detta oss i skärgården?

 

Naturligtvis rör det oss. Vi är ju inte bara grytsbor utan även fiskätare i behov av frisk torsk och medansvariga för miljön på hela vårt klot. Därtill synes det vara så att den torsk som ännu finns i skärgården har fötts inom de tre områden i öppen sjö där villkoren stundom finns för att torskrommen skall kunna befruktas och ynglen skall kunna växa upp. Skärgårdens torskfiske är beroende av ett livskraftigt torskbestånd i Östersjöns uthav. Därtill visar det sig att när torsken minskar, så ökar skarpsillen som torsken ätit. Då minskar de djurplankton som skarpsillen lever på med obalans i den planktonresurs som övriga fiskarter t ex gäddan är beroende av. Bortfiskad torsk drabbar den biologiska balansen och därmed oss alla, inklusive gäddfiskarna.

 

En skakande skildring av hur havsfiskare. fiskerimyndigheter och politiker vårdslösas med vår en gång till synes oändliga torskresurs har sammanställts av Isabella Lövin i hennes bok ”Tyst Hav”. Det är en lättläst och intelligent skriven bok av en journalist som grävt i ett känsligt ämne med friskt mod och stor känsla för berörda parters dilemman

En grundläggande orsak till katastrofen är det som kallas ”Allmänningarnas tragedi”. Alla kunde fiska torsk i Atlanten, Fisket var fritt och brukades av alla som ville. Ingen ägde fiskerätten. Det alla brukar och ingen äger, det vårdas av ingen. Det är tragedin. Alla blir förlorare. Det är samma tragedi, ehuru i mindre skala, som svenska politiker helt frivilligt och i onödan infört på ostkusten i form a v s k fritt handredskapsfiske. Sedan 1985 saknas här effektivt ägande och effektiv fiskeförvaltning.

 

Det drabbar fiskevården men även den sunda och etiskt försvarliga fiskenäringen. Den, liksom alla samhällets funktioner trivs bäst inom en rättsstat där inga minoriteter, vare sig de är skärgårdsfiskare, fiskevattenägare eller anständiga turistfiskeföretagare eller en försvarslös naturresurs som torsken drabbas av politiskt missbruk.

 

Varningen från Nova Scotia för tjugo år sedan förklingade ohörd både i vår skärgård och när det gäller torskfisket i haven. Läs Isabellas beskrivning, som inte är en klagovisa utan ett ambitiöst försök att skildra sanningen och därmed vad vi måste göra för att vårda fiskeresursen.

 

Per Gräslund

 

Artiklar publicerade i Grytsbladet nr1 2008

2008-06-03 : Gryts Hembygdsföreningen : Läs berättelsen här.
2008-06-03 : Gryts Hembygdsföreningen2 : Läs berättelsen här.
2008-06-03 : Notiser: Läs berättelsen här.
2008-06-03 : Fler notiser: Läs berättelsen här.
2008-06-03 : Bygdegårdsföreningen: Läs berättelsen här.
2008-06-03 : Torskens öde är vårt : Läs berättelsen här.
2008-06-03 : Grytsbladet nr1 förstasidan : Gå tillbaka här.
 

Gryts Sockenförening