Visst är det skönt att minnas?
När man sitter så här i novembermörkret och kurar framför brasan, tjockan ligger tät över havet och det aldrig verkar vilja bli dag. Då är det skönt att minnas sommaren som gått, de långa härliga dagarna, den ljumma vinden mot bara armar och ben. Att minnas underbara dofter från syren och kaprifol, eller smultronkantade skogsstigar. En korg med nyplockade kantareller, blåbärsmjölk eller en stor bukett med blåklockor och prästkragar. Hur tacksam man var när regnet föll, så att man slapp vattna i trädgården. Att få gräva upp den egna potatisen, lägga på färsk dill och äta med skirat smör, sill och en kall nubbe, och sjunga ”Helan går” i glada vänners lag. Svårigheten att välja vilka glasskulor man ville ha.
När släkt och vänner kom på besök för att få njuta lite av sommaren vid havet, räkna alla segelbåtar som sökte sin hamn för natten. Grilldofter från grannarna, humlor som surrade i luften och myggbett som kliade, ilskna gräsklippare som störde idyllen och mördarsniglarna som aldrig gick att utrota. Hur vi hörde suset från träden, där i hängmattan halvslumrande mätta av pannkakor med jordgubbssylt. Barnen som skrattade hejdlöst när de badade i det svala havet, fiskmåsens skrik på jakt efter föda. Roddturen i ekan. Den nyfångade abborren som vred sig i stekpannan.
Hur klarar vi oss utan våra sommarminnen? Inte sitter man väl på sommaren och minns eller längtar till vintern då det är snö kallt och halt väglag, när kvällarna är mörka och långa och det är långt till vår. Att sommarstugorna står tomma, inga båtar på havet och trafiken har tystnat. Och fåglarna har flyttat för länge sedan till varmare länder.
Vintern består av en lång väntan, trösten är att det ska komma en ny vår och sommar snart. När vi tänder julens ljus, då snön singlar ner och lägger sig på marken som ett vitt täcke och nyårsklockan klämtat in det nya året, vet vi att ljuset ska återvända och dagarna blir längre och längre. Då är det skönt att minnas sommaren. Minns du?
Barbro Pettersson, red.
