Startsidan

Atlantsegling

Navigare necesse est …………
Del 2. Läs del 1 här

050221

Vi fortsätter historien om nästa Atlantsegling.
En 72-fots motorseglare var beställd på ett varv i Holland för charter i Västindien. Väl hemma fick vi av en god vän tips om ett vackert, men rostigt segelbåtsskrov ankrat vid Neglingevarvet i Saltsjöbaden. Det ” rostiga ” skrovet visade sig vara ett 65-fots aluminiumskrov, skyddsmålat, men utan däck och överbyggnad. Båten var beställd av svenske konsuln i Puerto Rico, som hastigt avlidit. Skrovet var nu till salu.

Problemet var nu kontraktet i Holland och detta vackra skrov! För att hålla de holländska båtbyggarna vid gott mod, ritade Jan en 45-fots segelbåt till en god vän och placerade ordern i Holland. Han lyckades sälja kontraktet på 72-fotaren till Lion Ferries i Varberg. Varvet kunde inte klaga.
Det tog nu 1 år att färdigställa båten, delvis på Fårösunds varv, delvis hemma i Stockholm. Master och segel beställdes för leverans i Holland.

I oktober lämnade vi Stockholm för motor med destination varvet i Alphen an den Rijn i Holland. Resan över Nordsjön mellan Kielkanalen och Ijmuiden, inloppet till Amsterdam, blev synnerligen obekväm, grov sjö och snöyra. Utan mast och segel pendlade båten våldsamt med sina 12 ton bly i kölen. Väl i Amsterdam tvingades vi på grund av 2.8 m djupgående ta kanallots för färden ner till varvet. Mast och rigg och övrig utrustning monterades. Vintern kom tidigt det året (1969) och kanalerna började frysa till. Några dagar före jul bröt vi oss ner till Gouda, där vi firade julafton. Nästa dag lyckades vi i kölvattnet av en pråm, som sista båt för säsongen, ta oss ner till öppet vatten i Rotterdam.

Engelska kanalen visade sig från sin bästa sida och seglingen ner till kanalön Guernsey blev riktigt behaglig i soligt vinterväder. Där firade vi nyår.
Nästa hamn blev Brest, där vi ”vilade upp oss”, hyrde bil och gjorde utflykter, företrädesvis till goda restauranger. Vi åkte bl.a. ut till Frankrikes västligaste udde Pont du Raz.

I början av januari startade vi resan över Biscayabukten i god nordlig vind, 8-10 sek., rundade Cap Finisterre och gick in i en lång fjord till Concurbion i n. Spanien. Naturen påminde om norrländsk natur med stora skogar och flera sågverk. Vidare söderut med portugisiska nordan i aktern med god fart längs Portugals kust, in i flera fina fiskelägen t. ex. Viana de Castelo, Figuera da Foz, Peniche. Därefter seglade vi direkt till Casablanca, 440 nm på 40 tim, - då gick det undan! Där återsåg vi vår gode vän, sultanens tandläkare. Yngste sonen mönstrade på för färden till Kanarieöarna.

På vägen dit inträffade första incidenten hittills. Roderwirern gick av vid kvadranten och rattstyrningen fungerade bara åt ett håll. Vi gjorde ett slag in mot afrikanska kusten och med hjälp av nödstyrningen tog vi oss i hamn. Det blev Mogador, en liten stad där portugiserna anlagt en pir och byggt en fästning under 1600-talet. Staden var typiskt arabisk med en stadsmur och en medina med ytterligt trånga gränder. Tiden verkade ha stått stilla i flera hundra år och vi var definitivt de enda icke-araberna. Turister var ett okänt begrepp.

Wirern byttes ut (reserv fanns ju med) och vi lämnade hamnen samma kväll.
Första hamn vi angjorde på Kanarieöarna var Lanzarote med Arricife, som fortfarande var en charmig fiskehamn. Vi seglade vidare till Gran Canaria och gick in i Las Palmas. I hamnen låg 5 cm tjockolja i vattnet, så vistelsen där blev kortvarig. Men på kajen en dag stod äldsta dottern Lena ( som ju var med på 1.a resan - nu skulle hon vara hemma och gå i skolan).

Farmor hade för säkerhets skull köpt returbiljett hem – men pappas hjärta veknade och Lena fick installera sig ombord. Tandläkarens son tyckte då, att han också skulle få följa med över Atlanten och även hans pappa veknade.
Tillsammans med våra två nya besättningsmedlemmar seglade vi till Santa Cruz på Teneriffa för att bunkra proviant. Ombord fanns en 800 l djupfrys med eget elverk, så vi kunde ta ombord mycket färsk proviant. På mesanmasten hängde vi upp en hel bananstock.

 

I Santa Cruz låg en mycket märklig båt med ett gäng ungdomar ombord. Båten var ursprungligen en barkass till ett engelskt slagskepp och hade byggts om till en båt för fågeljakt och använts av engelska kungahuset. Den ägdes nu av en excentrisk och rojalistisk amerikan och ungdomarna var nu på leveranstur till Florida.

Båten var i ett bedrövligt skick och hade försetts med en Paxton stridsvagnsmotor på 300 hk som slukade diesel, varför alla tankar ombord, inkl. vattentankarna var fyllda med diesel och ett oändligt antal dunkar stuvade överallt. Vi döpte båten till ”Gasolina”. 2 av besättningsmännen, rädda om livhanken, hoppade av och bad att få mönstra på vår ” Zeelena”. Den ene var från Nya Zeeland och liftade jorden runt med sin surfbräda till fina stränder.

Den andre var engelsman och stannade ombord ” Zeelena” som gast i 2 år.
” Gasolina” lyckades verkligen ta sig via Barbados till Florida! Vi hade nu en besättning på bekväma 7 personer, vilket innebar korta dubbelvakter över Atlanten.

Nu väntade ca 3400 nm till Barbados. Denna gång fångade vi passaden och hade god segelvind hela tiden. Med så stor besättning utnyttjade vi inte autopiloten nämnvärt, utan styrde för hand. Livet ombord handlade bl.a. om att navigera och hitta på goda måltider ( med två kockor ombord, som aldrig behövde diska). Vi var tvungna att spara på färskvatten. Eftersom flickor vill tvätta håret då och då , fick Lena och jag bara en liten kastrull vatten att skölja bort saltvattnet med.

 

En natt dök ett fartyg upp på kollisionskurs. Vi anropade den andra båten på radio upprepade gånger men fick inget svar. Båten cirklade runt oss ett varv på nära håll och försvann sedan i mörkret. Vår skeppare (Jan) antog att det var en rysk utsjötrålare. En litet olustig upplevelse.
Överresan till Barbados tog i god vind 16 dygn och 4 tim, vilket blev 8.6 knop i medelfart.

Framme vid Bridgetown på Barbados ankrade vi på redden och hissade pestflaggan ( gul), vilket betyder att man vill klarera in. Men vi måste först lösa problemet att bli av med nyazeeländaren och surfbrädan. Myndigheterna på Barbados är mycket kinkiga i fråga om fripassagerare. Vi sjösatte surfbrädan och i skydd av mörkret paddlade han i land med sin reskassa och passet väl skyddat i vattentät påse. Nästa dag klarerade vi in och gick iland med surfarens ryggsäck. Vi lämnade den på yachtklubben och hela besättningen firade den ”strapatsrika” överresan med en stor Planters Punsch.

Vår avsikt med resan var denna gång att ha chartergäster ombord. Vi hade tidigare kontaktat vår agent i New York och hade några veckors charter inbokade med utgångshamn Grenada, som sedan kom att bli vår hemmahamn. En del av besättningen mönstrade av och återvände till Sverige. Ombord var vi nu familjen och engelsmannen Dave.

 

Chartergästerna kom mest från Nord Amerika och Kanada. Oftast hade vi 4 gäster ombord 1-2 veckor. De krävde god service, god mat och många drinkar. Vi utgick i de flesta fall från Grenada, men ibland fick vi under natten gå ända till Martinique för att ta ombord gäster (ca 160 nm )och nästa eftermiddag skulle båten vara nystädad och fylld med nya råvaror.

Martinique var bästa ön att handla mat på – fint kött, goda ostar och gott vin. Frukt som papaya, mango, bananer, lime, mandariner hade ju en helt annan arom än de vi köper här hemma. Lokalbefolkningen kom ofta ut i sina båtar och sålde langust (klolösa humrar), som grillades på stranden. Handdukar och ibland även lakan skulle bytas varje dag. Vi hade avtalat med några kvinnor i en del hamnar att hämta och lämna tvätt – skinande rent och tom handstruken.

 

Efter några månaders charter tröttnade vi på de amerikanska agenterna, som ofta hade dålig uppfattning om de lokala förhållandena i Västindien, inte minst avstånd mellan öarna. Detta ledde ofta till dubbelbokningar och de tog dessutom ut en hög provision. Ett 10 – tal båtar bildade ett eget charterbolag med en anställd agent i New York och en relästation för radiotrafik i Florida.

Med detta arrangemang kunde en chartergäst direkt från ex. New York via radiotelefon tala med skepparen och framföra sina önskemål, allt från mat, dryck, service, utflykter i land mm. Önskemålen var många gånger mycket specifika, några önskade till frukost steak och pommes frites, andra nöjde sig med endast gin och tonic.

 

De flesta gästerna var mycket trevliga och tacksamma. En del var vana seglare och vid ett tillfälle hade vi som gäster en besättning om 6 man, som skulle träna för Bermuda race, en stor kappsegling mellan Newport och Bermuda. De slet i en vecka med segelbyten och spinnakersättning på kortast möjliga tid. Den ordinarie besättningen kunde sitta med armarna i kors – men gästerna var alltid hungriga.

Chartersäsongen varade oktober – maj, då blåser passadvinden stadigt med ca 10 sekm. Sommaren är ofta ganska regnig och het. Hurricanes (orkaner) förekommer och då tar sig en del båtar in i hurricane-holes dvs extremt skyddade hamnar. Dessutom behöver skeppare och besättning välbehövlig vila och båten behöver ses över efter kanske 20 veckors charter.

 

Under sommaren anordnas också trevliga kappseglingar, t.ex. Antigua Race och Round Grenada Race. Vid dessa tillfällen behövdes en större besättning. En av dessa besättningsmän var en taxichaufför på Grenada, Big Joe. Han vägde en bra bit över 100 kg och var fruktansvärt stark och lyckades vid en segling med hjälp av coffe-grindern på akterdäck dra av spinnakerskotet (förstärkt med en wire). Normalt tål ett sådant skot en belastning av 7 ton.

Big Joe var inte populär bland den övriga lokalbefolkningen p.g.a. att han umgicks med charterskepparna i hamnen. Ett gäng hoppade på honom en kväll, när han lämnade hamnen och hackade honom till döds med macheteknivar. Händelsen berörde oss djupt och familjen fick ekonomisk hjälp av alla charterskeppare.

Efter 3 år i Västindien började vi längta efter den svenska skärgården. Dottern Lena måste dessutom återuppta sina studier Vi sålde ”Zeelena” och blev så småningom bofasta Grytsbor.
Vi har fortfarande kontakt med en del chartergäster, som kommit till Sverige och seglat med oss i svenska och finska skärgården.

Hemma i Gryt påbörjades som bekant en ny verksamhet – givetvis med båtar!

 

Jan o Gunilla Skerfe

 

Artiklar publicerade i Grytsbladet nr1 2005

2005-05-22: Avgående ordföranden har ordet : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Träpiren på Häradskär - igen : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Skärgårdsbutiken i Gryt finns Nära Dej : Läs berättelsen här:
2005-05-22: Att vara ung familj i Gryt : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Vad gör folk i Gryt? : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Projekt bevarande av Häradskär, lots- och fyrplats : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Framtida förvaltningen av Häradskär : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Gryts Hembygdsföreningen : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Gryts Skärvårdsförening : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Atlantsegling del 2 : Läs berättelsen här.
2005-05-22: Grytsbladet förstasidan : Gå tillbaka här.
 

Gryts Sockenförening